Hela boken på
engelska -
Om Ellen Browns bok
"Bankerna och skuldnätet" från bokförlaget som ger ut den:
"Boken som avlivar myterna om pengar och som visar hur
de privata bankerna har skapat ett globalt nät av skulder
som håller oss fångna i träldom.
Vårt penningsystem är inte vad man har fått oss att tro att
det är. Skapandet av pengar har ”privatiserats”, eller
tagits över av en privat penningkartell. Förutom mynt, så
skapas nu alla våra pengar som lån, vilka lånas ut av
privata bankinstitutioner – inklusive världens mest
inflytelserika centralbank, den privatägda amerikanska
Federal Reserve. Bankerna skapar kapitalbeloppet, eller med
andra ord de pengar som lånas ut, men inte pengarna till
räntan som behövs för att betala av deras lån. För att få
tag på pengar till räntan, måste ständigt nya lån tas ut,
vilket expanderar penningmängden, som i sin tur driver upp
priserna och plundrar dig på värdet av dina pengar.
Med utgångspunkt från den amerikanska historien visar Ellen
Brown att världens ekonomi i dag domineras av sedlar från
den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, och av lån
tagna i US dollar, men att denna internationella valuta inte
är pengar som givits ut av det amerikanska folket eller dess
regering. Istället är detta pengar som är skapade ur tomma
intet och utlånade av en privat kartell av internationella
bankirer, som inte bara har lyckats att få själva USA
hopplöst intrasslat i ett skuldnät, utan även resten av
världen. Allt dock enligt deras plan för global kontroll.
Lösningen på detta förslavande och förlamande tillstånd är
lika enkel som självklar: folken och dess representanter i
riksdag och regering måste åter ta makten och kontrollen
över penningmängden och penningutgivningen och förvägra de
privata bankerna den möjligheten.
Den svenska översättningen innehåller även ett
specialskrivet förord av författaren som beskriver Sveriges
roll i detta globala skuldnätsvävande."
***
Ur boken:
"Genom ett nätverk skapat genom anonymt finansiellt
spindelnätsvävande så äger och kontrollerar endast en
handfull globala konungsliga bankirer det hela. [...] Alla,
människor, företag, staten och främmande länder har alla
blivit slavar vid bankirernas kreditrep" ...
"..Han [Henry
C.K. Liu] kallar det nuvarande penningsystemet ett
"grymt skämt". När vi vaknar upp till detta faktum, menar
han, behöver hela vår ekonomiska världsuppfattning bli
omorganiserad, "precis som fysiken utsattes för
omorganisering när människans världsuppfattning förändrades
i och med insikten att jorden inte är stationär och inte
heller universums centrum".
Skämtet är att det praktiskt taget inte
finns några riktiga pengar i systemet, bara skulder. Förutom
mynt, som ges ut av regeringen och som bara utgör ungefär en
tusendel av penningmängden, så utgörs nu hela det
amerikanska penningsystemet av skulder till privata banker,
för pengar de skapade med hjälp av bokföringsposter. Allt
sker genom ett trolleritrick; och precis som med ett
trollkarlstrick så behöver vi se det många gånger innan vi
inser vad som sker. Men när vi gör det, förändras allting.
Hela historien behöver skrivas om."...
"Om regeringar överallt är försatta i
skuld, vem står de i skuld till? Svaret är att de står i
skuld till privata banker. Det "grymma skämtet" är att
regeringarna är skuldsatta för pengar som är skapade på en
datorskärm, pengar som de kunde ha skapat själva."
***
Från
Ellen
Browns bok
Bankerna och skuldnätet:
"Wiemarrepublikens finansiella kris började med de
förkrossande krigsskadeståndsbetalningar som pålades den vid
Versaillesfördraget. Hjalmar Schacht, som var delegat med
ansvar för valutafrågor för republiken, klagade:
"Versaillesfördraget är en
modell av genialiska mått och steg för den ekonomiska
förstörelsen av Tyskland. [...] [R]iket kan inte hitta
något sätt att hålla sitt huvud ovanför vattenytan annat
än genom den inflationsdrivande utvägen att trycka
banksedlar."
Det var vad han sa till en början; men
Zarlenga skriver att Schacht övergick i sin bok The
Magic of Money från 1967 till att tala klarspråk, på
tyska, med några verkligt anmärkningsvärda medgivanden som
omintetgjorde den "accepterade visdomen" som det finansiella
samfundet har förkunnat om den tyska hyperinflationen".
Schacht avslöjade att det var den privatägda Reichsbank,
inte den tyska staten, som pumpade in ny valuta i ekonomin.
Precis som Federal Reserve i USA, stod Reichsbank under
uppsikt av statliga tjänstepersoner men drevs för privat
vinning. D-markens dramatiska devalvering började strax
efter att Reichsbank blev "privatiserad", eller överlämnad
till privata investerare. Det som drev inflationen under
kriget in i hyperinflation, sa Schacht, var spekulation av
utländska investerare, som blankade D-marken och satsade på
dess sjunkande värde. Kom ihåg att vid blankning, lånar
spekulanter någonting de inte äger, säljer det, och sedan
"täcker" det genom att köpa tillbaka det till ett lägre
pris. Spekulationen i den tyska D-marken var möjlig därför
att Reichsbank hade massiva mängder valuta tillgänglig för
utlåning. D-mark som skapades på begäran och lånades ut mot
en lönsam räntesats för banken. När Reichsbank inte kunde
hålla jämna steg med den omättliga efterfrågan på D-mark,
tilläts andra privata banker att också skapa dem ur tomma
intet och låna ut dem mot ränta.
Enligt Schacht, var inte bara
staten oskyldig till Weimarrepublikens hyperinflation, utan
det var staten som fick katastrofen under kontroll.
Reichsbank sattes under strikt reglering, och snabba
korrigerande åtgärder togs för att eliminera utländsk
spekulation genom att undanröja den lätta tillgången till
lån av pengar som är skapade av banker. Hitler fick sedan
tillbaka landet på fötter igen med sina MEFO-växlar som gavs
ut av staten.
Schacht ogillade i själva verket de nya
pengarna som gavs ut av staten och blev till slut avskedad
som chef för Reichsbank när han vägrade att ge ut dem, något
som kan ha räddat honom vid Nürnbergprocessen. Men han
erkände i sina senare memoarer att Feders teorier hade
fungerat. Att tillåta staten att ge ut de pengar den behövde
hade inte producerat den prisinflation som förutsågs av
klasssisk ekonomisk teori. Schacht antog att detta berodde
på att fabrikerna stod oanvända och människor var
arbetslösa. I det fallet höll han med Keynes: när resurserna
fanns tillgängliga för att öka produktiviteten, ökade inte
priserna när man lade till pengar i ekonomin; det ökade
antalet varor och tjänster. Tillgång och efterfrågan ökade
samtidigt, vilket lämnade priserna opåverkade.
Dessa avslöjanden ställer de ökända
hyperinflationerna i modern historia i en annan dager...."
***
Från Bankerna och skuldnätet om den
ekonomiska krisen i Asien på 90-talet:
"De flesta av de asiatiska gässen dukade
under för dessa taktiska grepp, men Malaysia höll stånd.
Malaysias premiärminister Mahathir bin Mohamad sa att IMF
använde den finansiella krisen till att göra det möjligt för
gigantiska internationella bolag att ta över ekonomierna i
tredje världen. Han hävdade:
"De ser våra bekymmer som ett
medel för att få oss att acceptera vissa program, för
att öppna vår marknad för utländska företag så att de
kan göra affärer utan några villkor.[IMF] säger att de
kommer att ge oss pengar om vi öppnar upp vår ekonomi,
men om vi gör det innebär det att alla våra banker,
företag och industrier kommer att tillhöra
utlänningar.[...]
De begär reformer, men det kan komma
att resultera i att miljoner blir arbetslösa. Jag
berättade för IMF´s topptjänsteperson att om företag
skulle komma att stänga, kommer arbetare att friställas,
men han sade att detta inte spelade någon roll eftersom
dåliga företag måste stängas. Jag sa till honom att det
berodde på yttre faktorer att företagen blev dåliga, så
man kan inte försätta dem i konkurs eftersom det inte
var deras fel. Men IMF vill att dessa företag ska göra
konkurs."
Mahathir insisterade på att hans
regering inte hade misslyckats. Snarare hade den gjorts till
offer tillsammans med resten av regionen av det
internationella systemet. Han skyllde kollapsen av de
asiatiska valutorna på en samordnad attack av gigantiska
internationella hedgefonder. Eftersom de drog nytta av
relativt små skillnader i förmögenhetsvärden, var
spekulanterna beredda på att skapa plötsliga, massiva och
okontrollerbara utflöden av kapital som skulle ödelägga
nationella ekonomier genom att orsaka kapitalflykt. Han kom
med följande anklagelse: "Denna avsiktliga devalvering av
valutan i ett land genom valutahandlare i enbart vinstsyfte
är ett allvarligt förnekande av oberoende nationers
rättigheter." Mahatir sa att han till ingen nytta hade
vädjat till de internationella myndigheterna att reglera
valutahandeln, så han hade blivit tvungen att ta saken i
egna händer. Han hade infört kontroll på kapital och valuta,
en politik med målsättningen att flytta fokuset från att
sörja för utländskt kapital till att uppmuntra nationell
utveckling. Han fixerade växelkursen för ringgit (den
malaysiska nationella valutan) och beordrade att man bara
fick handla med den i Malaysia. Dessa åtgärder, sa han,
påverkade inte genuina investerare, som kunde föra in
utländska medel, konvertera dem till ringgit för lokal
investering, och ansöka hos centralbanken om att få
konvertera sin ringgit tillbaka till utländsk valuta efter
behov.
Västerländska ekonomer väntade på den
ekonomiska katastrof de antog skulle följa; men
kapitalkontrollen hjälpte i själva verket till att
stabilisera systemet. Innan kontrollen infördes, hade
Malaysias ekonomi minskat med 7,5 procent. Året efter var
tillväxtprognoserna så höga som 5 procent. Joseph Stiglitz,
chefsekonom för Världsbanken, erkände 1999 att banken hade
blivit "förödmjukad" av Malaysias prestation. Det var ett
tyst medgivande att Värlsbankens position hade varit
felaktig."
***
Nedanstående utdrag ur Ellen Browns
Bankerna och skuldnätet handlar om Tyskland på
30-talet, då landet befann sig i en hopplös situation efter
första världskriget.
(Fiat-pengar - pengar som förklaras som lagligt
betalningsmedel av regeringen, utan uppbackning av guld
eller annat.)
Ur
Bankerna och skuldnätet av Ellen Brown sid
220-221:
Det tyska folket var i en sådan desperat
knipa att de överlämnade kontrollen över landet till en
diktator, och i och med det så avvek de uppenbart från det
"amerikanska systemet", vilket förutsatte ett demokratiskt
styrt samhälle. Men enväldig auktoritet gav verkligen Adolf
Hitler någonting som de amerikanska greenback-anhängarna
bara kunde drömma om - total kontroll över ekonomin. Han var
i stånd att testa sina teorier, och han bevisade att de
fungerade. Precis som för Lincoln, var Hitlers val att
antingen underkasta sig totalt skuldslaveri eller skapa sina
egna fiat-pengar; och precis som Lincoln valde han
fiat-lösningen. Han genomförde en plan med offentliga
arbeten enligt de riktlinjer som föreslagits av Jacob Coxey
och greenback-anhängarna på 1890-talet. Projekt som
öronmärkts inkluderade översvämningskontroll, reparation av
offentliga byggnader och privata bostäder, och byggandet av
nya hus, vägar, broar, kanaler och hamnanläggningar.
Den projekterade kostnaden för de olika
projekten fastsattes till en miljard enheter av den
nationella valuta. En miljard icke inflationsskapande växlar
kallade Labor Treasury Certificates gavs ut då mot denna
kostnad. Miljoner människor sattes i arbete i dessa projekt,
och arbetarna betalades med dessa Treasury Certificates.
Arbetarna spenderade dessa växlar på varor och tjänster,
vilket skapade jobb för mer människor. Växlarna kallades
MEFO-växlar, eller ibland "Feder-pengar". De var i själva
verket inte skuldfria; de gavs ut som obligationer, och
regeringen betalade ränta på dem. Men de cirkulerade som
pengar och de kunde förnyas på obestämd tid, och de undvek
behovet av att låna från internationella långivare eller att
betala av internationella skulder.
Inom två år var
arbetslöshetsproblemet löst och landet var åter på fötter.
Man hade en solid, stabil valuta och ingen inflation, vid en
tidpunkt då miljoner människor i USA och andra västländer
fortfarande var arbetslösa och levde på socialbidrag.
Tyskland lyckades till och med återställa utlandshandeln,
även om man förvägrades utländsk kredit och stod inför en
ekonomisk utlandsbojkott. Man gjorde detta genom att använda
ett bytessystem; utrustning och råvaror byttes direkt med
andra länder, vilket därmed kringgick de internationella
bankerna. Detta system med direkt byte genomfördes utan
skuld och utan handelsunderskott. Tysklands ekonomiska
experiment, liksom Lincolns, var kortlivat; men det lämnade
några bestående minnesmärken om sin framgång, inklusive den
berömda Autobahn, världens första omfattande supermotorväg.
Enligt Stephen Zarlenga i
The Lost Science of Money, uppenbarades
lösningen med fiat-pengar för Hitler när han av den tyska
arméns underrättelsetjänst blev anvisad att bevaka det Tyska
arbetarpartiet efter första världskriget. Han besökte ett
möte där Gottfried Feders uppfattningar lades fram, vilket
gjorde ett djupt intryck på honom:
"Grunden för Feders idéer var att staten
skulle skapa och kontrollera dess penningmängd genom en
nationaliserad centralbank snarare än att låta skapa den
genom privatägda banker, till vilken ränta skulle behöva
betalas. Utifrån denna uppfattning drogs slutsatsen att
finansväsendet har förslavat befolkningen genom att
bemäktiga sig nationens kontroll över pengarna."
Zarlenga spårar idén att staten borde
skapa sina egna pengar till tyska teoretiker som
uppenbarligen hade studerat den tidigare amerikanska
greenback-rörelsen.
Där Feder och Hitler avvek från de
amerikanska greenback-anhängarna var i att likställa
finansiärerna som hade förslavat befolkningen med den
etniska rasen hos de framstående bankirerna för dagen.
Resultatet skulle komma att uppmuntra en våg av antisemitism
som förmörkade Tyskland och svärtade ner dess ledares namn.
Greenback-anhängarna på 1800-talet såg klarare vem den
verkliga fienden var - inte en etnisk grupp utan ett
finansiellt system, ett som överförde makten att skapa
pengar från folkets kollektiva massa till en privat
bankelit. De fruktansvärda brotten mot mänskliga rättigheter
som Tyskland föll ned i kunde ha undvikits genom ett
striktare fasthållande vid det "amerikanska systemet",
vilket kvarhöll makten hos folket själva.
Medan Hitler tydligt förtjänade den
smälek som överöstes honom för hans senare militära och
rasistiska angrepp, så var han enormt populär hos det tyska
folket, åtminstone under en tid. Zarlenga menar att detta
berodde på att han tillfälligt räddade Tyskland från engelsk
ekonomisk teori - teorin att pengar måste lånas mot
guldreserver hos en privat bankkartell snarare än ges ut
direkt av staten. Återigen, anledningarna till krig är
komplexa; men Zarlenga gör anspråk på en som inte påträffas
i historieböckerna:
"Kanske [Tyskland] förväntades att
låna guld internationellt, något som skulle ha inneburit
extern kontroll över dess inhemska handlingsprinciper. Dess
beslut att använda alternativ till guld, skulle innebära att
de internationella finansiärerna skulle vara oförmögna att
utöva denna kontroll genom den internationella
guldstandarden, [...] och detta kan ha lett till att
istället kontrollera Tyskland genom krigföring."
***
Från "Bankerna
och skuldnätet" av Ellen Brown:
År 1764 åkte Benjamin Franklin till
London för att anhålla om att parlamentet skulle häva
förbudet. När han anlände blev han förvånad över att finna
ohejdad arbetslöshet och fattigdom bland den brittiska
arbetarklassen. "Gatorna är täckta av tiggare och luffare",
observerade han. När han frågade varför fick han veta att
landet hade för många arbetare. De rika var redan
överbelastade med skatter och kunde inte betala mer för att
lindra arbetarklassens fattigdom. Franklin blev sedan
tillfrågad hur de amerikanska kolonierna lyckades driva in
tillräckligt med pengar för att försörja sina fattighus.
Enligt uppgift svarade han:
"Vi har inga fattighus i
kolonierna; men om vi hade några, skulle det inte finnas
någon att inhysa i dem, eftersom det i kolonierna
inte finns en enda arbetslös person, varken tiggare
eller luffare."
Hans engelska åhörare hade svårt att tro på detta,
eftersom när deras fattigdom och fängelser hade blivit allt
för belamrade så hade engelsmännen i själva verket skickat
sina fattiga till kolonierna. Styrelsemedlemmarna i Bank of
England frågade vad som bar ansvaret för den blomstrande
ekonomin i de unga kolonierna. Franklin svarade:
"Det är enkelt. I kolonierna ger vi
ut våra egna pengar. De kallas "colonial scrip". Vi ger
ut dem för att betala för provinsstyrelsens godkända
utgifter och välgörenhetsinrättningar. Vi försäkrar oss
om att de ges ut i lämpliga proportioner för att varorna
lätt ska passera från producenterna till konsumenterna.
[...] På det här sättet, genom att åt oss själva skapa
våra egna pengar, kontrollerar vi dess köpkraft, och
vi har ingen ränta som ska betalas till någon. Ni
förstår, en legitim regering kan både genom att spendera
och genom utlåning föra in pengar i omlopp, medan banker
endast kan föra in betydande mängder pengar genom
utlåning av sina banksedlar, för de kan varken ge bort
eller spendera annat än en bråkdel av de pengar folket
behöver. Sålunda, när era bankirer här i England sätter
pengar i omlopp, finns det alltid ett skuldkapitalbelopp
som måste återgäldas och ränta att betala. Resultatet är
att ni alltid har för lite kredit i omlopp för att ge
arbetarna full sysselsättning. Ni har inte för många
arbetare, ni har för lite pengar i omlopp, och de som är
i omlopp bär alla den ändlösa bördan av skuld och ränta
som ej går att betala tillbaka."
Bankerna var begränsade till att föra in
pengar i ekonomin genom utlåning, och eftersom skulden i
form av kapitalbelopp och ränta (eller "ocker") alltid var
större än vad som lånades ut i de ursprungliga lånen, fanns
det aldrig tillräckligt med pengar i omlopp för att betala
räntan och ändå hålla arbetarna fullt sysselsatta.
Staten, å andra sidan, hade två sätt att få in
pengar i ekonomin: den kunde föra in pengar i omlopp både
genom utlåning och genom att spendera.
Den kunde spendera tillräckligt med nya pengar för att täcka
den förfallna räntan på pengarna den lånade ut, och
därmed hålla penningmängden i "lämplig storlek" och
förhindra problemet med det "omöjliga avtalet" - problemet
med att vara skyldig mer pengar för lån än vad som skapades
av lånen själva.
....
Poängen med att ha kolonier var inte,
trots allt, att understödja koloniernas ekonomier. Det var
att förse moderlandet med råvaror till anständiga priser.
...
År 1764 använde Bank of England sitt
inflytande på parlamentet för att få Currency Act antagen
som gjorde det olagligt för alla i kolonierna att trycka
sina egna pengar.
...
Bara ett år senare, berättade Franklin,
var koloniernas gator fyllda med arbetslösa tiggare, precis
som de var i England.